Relationsvåld, en genusneutral företéelse
Genusmagazinet ger ut en informationsfolder om relationsvåld. Alla påståenden källhänvisas till BRÅ och motsvarande internationella studier.
Eftersom den sågar feminismens "mäns våld mot kvinnor"-koncept vid fotknölarna så ser jag gärna att fler tar del av detta. ROKS, up yours, typ.
Är tjejsex otrohet?
Svaret på den frågan är inte lika självklart som expressen vill göra gällande med sin nyhet om blondinen Fergie som inte trodde det "räknades" om hon hade sex med andra tjejer.
Otrohet är att gå bakom ryggen på sin partner. Att vara otrogen gentemot de avtal man har med sin partner inom sitt förhållande. Därför finns inga självklara gudagivna gränser för hur förhållanden ska se ut.
Om din pojkvän tycker det är okej att som tjej har sex med andra tjejer så kan du givetvis ha det utan att det är otrohet. Då blir det otrohet först när du har sex/ger inviter/hånglar etc med någon av motsatt kön. Vad som är otrohet kan bara du och din partner avgöra. Ingen annan.
Sen finns förstås en norm och det kan vara klokt att utgå ifrån att normen gäller, så länge man inte talat om något annat. Men just därför är det viktigt att tala om det här redan tidigt i relationen. Det finns inget självklart rätt och fel!
Framförallt ska man vara ärlig mot sig själv. Om du känner och vet med dig att du inte är så pass monogamt lagd att du klarar av att hålla dig trogen till en person sexuellt, men att du ändå vill ha ett förhållande, så säg som det är. Stå för vem du är och hur du fungerar. Försök inte leva upp till en norm du inte eg. trivs och mår bra med. Men var ärlig! Mot dig själv och mot din partner.
Jag vet inte hur många förhållanden jag varit med om som knakat i sömmarna för att man försökt leva upp till en norm som går helt på tvärs emot ens egna natur.
Var och en måste definiera reglerna för sitt förhållande. Stå på dig, annars gör andra det. Ställ inte krav du inte själv kan leva upp till, men stå för dina behov. Lär dig också göra skillnad på behov och önskemål. Önskemål kan man kompromissa med. Kompromissar man med behov så mår man bara dåligt och det är dömt att misslyckas förr eller senare.
Alla människor passar inte heller ihop och det är klokt att se nyktert på sina egna begränsningar. Om du inte kan leva upp till din partners behov bör ni inte vara tillsammans. Gå inte bara på känslor, använd ditt förnuft. Det må göra ont på kort sikt, men det lönar sig i det långa loppet.
Vuxna problem pådyvlade barn
Det här är ett utmärkt exempel på hur vuxna tror att det som de ser som problem, måste vara ännu större och värre problem för deras barn, när det oftast är precis tvärtom.
Alla elever vid skolan i södra England kallades kort efter terminsstarten till en samling i aulan. Skolledningen hade ett tydligt meddelande:
– Ni har märkt att en elev saknas. Det är för att han numera är en flicka.
Skolkamraterna ska ha uppmanats att i fortsättningen behandla 12-åringen som en flicka och använda det nya flicknamnet.
Upprörda föräldrar till 12-åringen skolkamrater tycker att skolan agerat okänsligt.
– Om skolan hade skickat brev till oss föräldrar först hade vi kunnat förklara för barnen på vårt egen sätt. Föräldrar har rätt att få veta när deras barn ställs inför så känsliga frågor som könsbyte vid så unga år, säger en mamma.
Det handlar om ett barn med transsexualism, med modiga föräldrar som tagit steget att göra det enda rätta - respektera sitt barns upplevelse av sin egen identitet och behandlat henne därefter, redan i tidig ålder. Det bör - förutsett att man kan vara någorlunda säker - göras så tidigt som möjligt anser jag. För att etablera och bekräfta barnets självbild hos sig själv och hos omgivningen. Det är oerhört fundamentalt för utvecklingen som människa att få bekräftelse som individ.
Jag har många gånger känt att jag ligger tio år efter mina jämnåriga. Jag känner mig som 15 snarare än 25. Jag har precis börjat bli dugligt bra på att sminka mig och sätta upp håret. Jag har lärt mig handla kläder och åka tunnelbana på egen hand. Jag har bekräftelsebehov som en femtonåring och jag räknar antalet pojkvänner jag haft på en hand.
Mina jämnåriga har för länge sedan passerat den fasen. De stannade inte upp som jag, lämnade i en kropp och könsroll de saknade manual och all intuitiv förståelse för. De isolerade sig inte för att de kände sig fel i varje socialt sammanhang. Jag är jätteglad att jag var "bara" 22 när jag insåg vad som var fel och att det fanns en möjlighet till lösning på min förbryllande tillvaro. Men det går inte en dag utan att jag önskar att den lösningen funnits när jag var 15. Eller varför inte 12?
Då kanske jag hade förstått varför de enda fantasier om killar som kändes naturliga var med mig själv som tjej. Varför jag var avis på tjejer i allt de gjorde och varför min dagliga charad för att hantera tillvaron dugligt inte eg. behövdes.
Reaktionen från föräldrarna är som alltid med hönsmammor; hysteri. "TÄnk på barneeen!!!11"
Ja, hur förklarar man egentligen för sina barn att Alex egentligen är en Alexandra? Man gör det precis så enkelt som det är. "Alex är egentligen en flicka, men det blev fel när hon föddes så kroppen blev en pojkes. Nu ska läkarna hjälpa henne så allt blir bra".
Problemet är förstås okunniga föräldrar som inte själva kan hantera att någon är transsexuell och projicerar sin egna osäkerhet på sina barn. Det är inte de som mobbar, är okunniga och respektlösa - nej det är barnen!
För barn är allt i tillvaron nytt och varje dag möter de ständigt nya mysterier där de förlitar sig på vuxnas förenklade förklaringar för att försöka förstå. Därför är det inte konstigare än man gör det för dem. Om Alex egentligen är en Alexandra, för att det helt enkelt är så att ibland blir inte allt som det skulle i mammas mage, så är de inte svårare än så. Precis som vissa pojkar blir kära i andra pojkar och precis som ingen kan förklara hur den där jävla offside-regeln i fotboll egentligen fungerar för mig, fast jag är 25 och verkligen försökt fatta. Det är bara acceptera att det finns saker man inte förstår och ibland finns inget att fatta.
Det vet alla barn, liksom de flesta föräldrar verkar behöva en påminnelse.
http://www.aftonbladet.se/wendela/article5817394.ab
“Sexmissbruk” & den privata sexualiteten
Vi konstaterade ju häromdagen att är det nåt man inte gillar ska man kalla det missbruk, för då blir det automatiskt stigmatiserat och "fel".
Ett bra exempel på hur det används, förutom för att stigmatisera människor som använder droger som inte är välsignade av staten, är människor som använder sex på ett sätt som inte är välsignat av staten (eller frun, religiösa grupperingar som feminister).
Då är det plötsligt sexmissbruk. Inte otrohet, personlig sexualitet el dyl, utan sexmissbruk.
Dagen då Anders dolda dubbelliv uppdagades för henne hade de kommit hem från semestern. Det var massor som behövde göras: packa upp, tvätta, fixa i trädgården. Men Anders satte sig framför datorn. Till slut gick Katrin in till honom.
– Jag var irriterad för att han inte hjälpte till, men han såg så himla glad ut. Jag frågade vad han gjorde. ”Ingenting”, svarade han.
När Anders lämnade datorn kollade hon historiken.
– ”Fan”, tänkte jag, ”det är det han håller på med, han sitter här och porrsurfar”. Det var första insikten.
Aldrig hade hon anat sanningen. Att alla de där timmarna framför datorn gick till nätsex. Till att se på porr, chatta och boka prostituerade.
– Det var så omstörtande. Mycket värre än att upptäcka att ens man skåpsuper. Det är ändå ett accepterat missbruk; det här är så tabu. Om min man söp hade jag kunnat berätta det. Men att han knullar horor är inget man kan säga.
- DN
Sexualdrift är inte något fel, något dåligt. Det är inte en lust att begå mord vi pratar om. Det är också fundamentalt i dessa sammanhang att förstå att mäns och kvinnors sexualitet och sexdrift av naturen skiljer sig. Visst finns individuella variationer, men testosteron och östrogen har i sig fundamentala skillnader i hur det formar vår sexualdrift.
Kvinnor har ägglossning ungefär en gång i månaden. Män har sin "ägglossning" ungefär en gång om dagen. Väsentligt oftare i puberteten. Kvinnor kan vara kåta som fan, för att de fattat att sex kan vara underbart om man bara inte skuldsätter sig själv för att någon projicerat sitt eget neurotiska förhållande till sex på en genom t.ex. en konservativ uppfostran. Men kvinnor har inte ägglossning varje dag. De producerar inte sperma som måste ut och som kommer ut i sömnen om inte ivern att lätta på trycket får gehör. Därför är killar generellt kåtare, även om det knappast hjälper att kvinnor av kristna ideal tvingats ta på sig en roll som återhållsamma för att inte stigmatiseras.
Det är förstås svårt att verkligen inse skillnaden, för de flesta har (av uppenbara skäl) aldrig upplevt bägge sidorna. Som transsexuell däremot så vet jag hur det är att vara under inflytande av både testosteron åh ena sidan, och östrogen åh andra sidan. Därför tänkte jag utveckla det lite extra.
När jag kom i puberteten, nånstans kring 10årsåldern, så började jag fantisera allt mer intensivt om olika uppenbart sexuella scenarion. Det tog dock tills jag var 11 innan jag upptäckte orgasmens välsignelse och därefter följde några år av nyfrälst förtjusning när jag i stort sett inte gjorde annat än onanerade när helst jag hade chansen. Testosteronnivån var på topp och den tid det tar att återhämta sig från en orgasm till lust för nästa var obefintlig. Det var mest en fråga om hur många orgasmer man hann med på ett dygn, inte om man hade lust till det. Även upp i åldern hade jag svårt att förstå vad min dåvarande flickvän menade, när hon sa att hon helt enkelt inte kände nåt behov av att onanera.
Det var inte alls så att hon var en frigid person utan sexlust, tvärtom. Men just onanerandet hade inget syfte för henne. Ville hon ha sex var det sex hon ville ha, inte substitutpillande på sig själv. Det var ungefär lika meningsfullt som att krama kudden när man vill ha en riktig kram, menade hon.
Det tog några år, tills jag själv äntligen fick mina efterlängtade hormoner, innan jag insåg vad hon menat. När testosteronnivån sjönk, avstannade spermieproduktionen och behovet av att 'tömma sig' försvann. Det var inte längre tal om att känna ett spontant sug efter att få lätta på trycket 1-2 ggr om dan. Det fanns inget tryck. Självklart kunde jag fortfarande känna sug efter sex. Men då var det just sexet jag saknade. Alla känslor det gav, inte just och enbart lättnaden av orgasmen.
Det här är den fundamentala skillnaden i män och kvinnors sexualitet. Sex är för män ett bättre sätt att lätta på trycket, för kvinnor är perspektivet annorlunda. Jag vet inte hur det är att ha ägglossning, så jag kan inte ge någon målande beskrivning för det sexsug som finns då, men jag gissar att det mer liknar mäns behov av att "lätta på trycket" än den annars ständigt varande känslan.
Jag vet att det inte är populärt säga sånt här i statsfeminismens Sverige. Vi ska ju tyst låtsas som att män och kvinnor är biologiskt identiska. Som att skillnaderna bara är miljömässiga och kulturella. Att egentligen finns det inga skillnader. Sorry, biologin anpassar sig inte till det politiskt korrekta. Och jag säger; Kejsaren har inga kläder!
Givetvis måste varje par själva diskutera vad som är rimligt i sitt förhållande. Vill man leva i en relation där man går i burka jämt, aldrig får onanera och ska ge sin partner sex minst tre gånger i veckan, så är jag för varje individs rätt att välja ett sånt förhållande. Men det är viktigt att inte samhället lägger skuld på den man som anser att han inte klär i burka, att det är helt okej att runka till porr för att må bra och vara tillfreds, eftersom sexualdriften inte alltid nödvändigtvis synkar med sin partner.
Jag tror helt enkelt att om vi inte sätter religiösa mått tvärtemot våra naturliga drifter, så blir vi friare och lyckligare människor och då kommer också våra förhållanden fungera bättre. Det kommer inte dyka upp symptom på bristande relationer i form av nya "missbruk".
Därför är det ypperligt tragiskt att sexneurotiska feminister i det här landet har förstört snart sagt varenda utlopp för en sund livfull sexualitet som finns att få. Kvar återstår en trist, påtvingad, seriemonogam kultur, där självbefläckelse är synd, där sexköp är våldtäkt och att konsumera porr är ungefär lika illa som att köpa saker gjorda av barnarbetare i Kina.
Kräv din rätt till din egen sexualitet! Din fantasi är din fantasi! Din partner har ingen självskriven rätt att obehindrat vara i ditt huvud dag och natt. Alla har rätt till en egen sfär - även i ett förhållande - och en egen sexualitet, en rätt att onanera!
Gillar man inte att ens partner ser på porr så handlar det i 99 fall av 100 om att man är osäker på sig själv och låter den osäkerheten gå ut över ens partners rätt till sina fantasier. Några råd för samlivet:
- Slappna av lite. Kommentera folk ni tycker är attraktiva och poängsätt dem tillsammans. I filmer, på stan, i tidningar. Om nån av er är bisexuell blir det förmodligen roligare (här kan erkännas att jag har lite svårt själv relatera till hetero/homosexualitet). Bara för att man tycker nån är attraktiv betyder inte det att man skulle ta första bästa chansen man fick att knulla med dem. Våga slappna av!
- Diskutera porr! Inte om den är rätt eller fel. Diskutera innehållet! Okej att karaktärerna i en porrnovell är fantasier, men det är faktiskt porrbrudarna i porrfilmen också. Porr är sällan annat än en gestaltning av människors fantasier. Om ni verkligen inte kan tända på några saker gemensamt, oavsett om det gestaltar sig i bild eller textform är ni kanske inte så sexuellt kompatibla och eftersom sexualitet är nåt man ska dras med under en större del av sitt liv, kanske det vore klokt att ställa frågan om ni verkligen funkar ihop i längden då. I bästa fall hittar ni saker ni bägge gillar och kan prova på! (Och nej jag vet, alla tjejer ogillar inte porr. Det är en hel hög av oss som älskar Rocco-porr och somnar av lama sexnoveller.)
Egentligen kan jag tycka att åtminstone punkt 2 borde man ha klarat av redan innan man blev tillsammans, som en del av de fundamentala punkter man kollar igenom för att se att man är synkade, så ett förhållande har potential att funka i längden - men jag vet också att tyvärr är det många generationer som vuxit upp, förstörda och präglade av en neurotisk syn på sex, där man inte talar högt om sina fantasier och lustar. Det är sorgligt, men inte desto mindre nödvändigt att göra upp med det i efterhand för att få en fungerande sund sexualitet. Och med sund menar jag inte nödvändigtvis en seriemonogam, porrfri, sexköpsfri tillvaro, under täcket med lampan släckt.
Det känns som att det går en tydlig skiljelinje i samhället. Vi som porrsurfade oss genom puberteten och de som alltid skämts för att de köpt porrtidningar, smygrunkat till TV1000 medan frugan läser bok i sängen och som med skam på axlarna förtryckt sin privata sexualitet. Nu sitter det generationer av människor och försöker ta igen det som de missat, det fönster av möjligheter som öppnats genom Internet.
Plötsligt finns det "YouTube's" bara för porr, prostituerade annonserar sina tjänster online och det enda som behövs för att hitta en escort är att googla! Självklart kommer det väcka nyfikenhet, just därför att det aldrig fått utforskas på allvar under puberteten, som en del av den självklara processen att lära känna sig själv och sin egen sexualitet. Jag hade känt mig lurad som fan om jag var 50 och först nu insåg att halva min sexualitet legat och väntat på att bli upptäckt och först nu finns det en ocensurerad chans att utforska den! Tro fan att gubbarna porrsurfar! Och låt dem!
Människor, oavsett kön, måste ha rätt till sin privata sexualitet. Att få onanera ostört även när man har en partner. Låt gå att om onanin är intressantare än ens partner, kanske det är ett uttryck för att något inte står rätt till, men det är knappast en fråga om 'missbruk' bara för att makens sexfantasier inte är välsignade av frugan.
Kan vi inte gemensamt komma överens om att sluta missbruka missbruk närhelst vi har chansen?
Att dansa på ett minfält
Okej, den här artikeln stör mig på så många plan att jag inte vet var jag ska börja.
Först och främst, må vara att 3kg cyklon b teoretiskt sett kan räcka till att döda 42 000 människor - i ett slutet rum!
Det är helt uppenbart så att han inte haft några planer på terroristaktioner mot Luleås samtliga invånare.
Sen undrar jag hur länge det är synd om någon som uppenbarligen saknar allt vad självbevarelsedrift heter. Den här kvinnan har alltså utsatts för inte mindre än tre (!) mordförsök tidigare av sin fd sambo. Dessutom har han drogat och våldtagit henne. Han har besöksförbud, men alla som pratat med en polis vet att det är offren som bryter mot förbudsförsöken allt som oftast. Här har hon alltså lånat ut sin egen bil till honom.
Det är i mina ögon lite som att dansa på ett minfält och sen svära över minorna är man blir sprängd i luften.
Mannen är uppenbart gravt personlighetsstörd och borde låsas in tills den dagen han är frisk, men ibland undrar man ju om inte vissa människor förtjänar skiten dom drar på sig.
Vad händer med helgon.net?
Sedan 22 September 2002 har jag varit trogen medlem på helgon.net. Jag är en av de som kanske suttit längst och tjafsat i forumen, byggt på mig en respektingivande presentationslängd och ett nick som iaf är lite halvkänt för de flesta i forumen. ;)
Med min sociala fobi (som idag inte är kvar särskilt mycket) var jag aldrig med på helgons fester som arrangerades de tidigare åren, men jag tror jag har satt lite avtryck ändå hos helgonsjälarna.
Jag kan inte direkt säga att jag är mer än ytligt bekant med crew i helgon, även om vi genom åren förstås haft en del återkommande kontakt. Som t.ex. när jag designade tre teman åt helgon, Gravedigger, Silver och Bluemoon.
Med min begränsade insyn måste jag ändå säga att det senaste dygnet känts ganska surrealistiskt. En Svartrock som från att en gång i tiden, tillsammans med nära vänner som raven och andra grundade helgon nu plötsligt verkar ha backstabbat inte bara sina nära vänner, utan också de nya tillskott i crew som jobbat frivilligt i månader med en ny fundamental uppdatering av hela helgon för att komma ifrån gamla brister och buggar som Svartrock inte orkat göra nåt åt.
Vad som hänt i detalj kommer vi få veta under dagen. Det är ett möte planerat efter lunch och jag återkommer förmodligen med mer detaljer senare.
Vad vi vet är att helgon.net ska auktioneras ut idag. Varför finns det spekulationer om, men inget är väl till 100% bekräftat ännu. Det är inte heller bekräftat om det inkluderar hela siten, eller bara domännamnet. Vad vi vet är att hela crew blivit avsatt av Svartrock som samtidigt gjort sig oåtkomlig.

Vi vet också att det fram till 2005 funnits ett företag, Alla Helgon HB som det försvunnit pengar till privatpersoner ur, utan godkännande från de flesta av bolagsmännen.
Samtidigt finns det alltså nu en näst intill färdig version 2.0 av helgon.net och en urförbannad sviken crew med ett eftersläp av admins som inte nöjer sig med att sitta tyst och se på när åratals frivilligt arbete otacksamt slits ur händerna. Därför har helgon kapats och kommer återuppstå som en ny community med namnet likström.se. Skriv upp dig på listan redan idag inför release!
Mäns våld mot kvinnor är en myt
Att män är mer våldsamma än kvinnor är ingen myt. Män står för majoriteten av allt våld. Problemet är att feministerna använder detta som ett sätt att sprida myten om att kvinnor är de stora offren för mäns våld, i sin eviga iver att ständigt offerförklara kvinnan, vilket inte alls stämmer.
Män är också de stora offren för våld. När det gäller våld i relationer, vilket brukar vara det man oftast associerar "våld mot kvinnor" till, så visar det sig när man ser till våra grannländer (Sverige har inte bedrivit någon sådan ohelig forskning ännu) att våld mot män i parrelationer är lika vanligt som våld mot kvinnor.
”Sådana studier har däremot genomförts i andra nordiska länder och även dessa tyder på en relativt liten könsskillnad i utsatthet för relationsvåld.
I Norge har man exempelvis funnit att bland cirka 2 200 unga (genomsnittsåldern 22 år) hade 6 procent av männen och 4 procent av kvinnorna under det senaste halvåret utsatts för fysiskt våld av sin partner (Pape 2003). En annan norsk nationell studie (Haaland m.fl. 2005) har visat att drygt 5 procent bland både kvinnor och män 20–54 år gamla någon gång under det senaste året blivit utsatta för fysiskt våld av sin partner. Mer än var fjärde kvinna och mer än var femte man hade blivit utsatta sedan de fyllt 15 år.”
- BRÅ:s rapport ”Våld mot kvinnor och män i nära relationer”
Där sprack myten om mäns våld mot kvinnor och fundamentet för feminismens förhatliga manssyn. "Män är djur" som kanske är det yttersta uttrycket för denna svartvita förenklade världsbild får därmed stå tillbaka för den mer komplexa verkligheten där våld i relationer inte är en könsfråga.
När allt mer talar emot den närmast religiösa världsbilden dessa galningar så ihärdigt plågat det svenska samhället med och försöker lösa med tvång efter tvång, t.ex. Bigotta Ohlssons tvingande föräldraledighet - där föräldrar inte själva anses kapabla att avgöra hur de ska fördela föräldraledigheten utan måste få detta dikterat av bättre vetande politiker - så är det kanske dags att låta förnuftet tala och sluta lyssna på dessa radikala, vansinniga människor som förblindade gör allt för att tvinga fram milimeterrättvisa i statistiken?
Hur man utan minsta skam i kroppen kan kalla sig liberal och sedan förespråka socialistisk familjepolitik, det är bortom mitt förstånd, men Bigotta Ohlsson verkar gjort det till sin paradgren.
Mer om detta:
Genusmagazinet
Inslag
Marknadsliberalen
Blogge Bloggelito
Den bortskämda svensken
Det är ingen rättighet åka utomlands varje sommar, precis som det inte är nån rättighet att ha bil eller en ny 32" plattskärmstv, Wii eller nån annan lyxunderhållningspryl. När det börjar skrivas bölartiklar om hur synd det är om svenska barn som inte kan åka utomlands, ja då vet man att vi har det bra jävla bra i det här landet.
När jag var liten åkte vi utomlands varje sommar. Ärligt talat har jag ganska få minnen av det. De gånger vi bilade i Europa bråkade vi (jag och min lillasyster) konstant i bilen och jag längtade mest hem, även om det förstås alltid var roligt i början av resan.
Det jag däremot minns från när jag var liten, var hur jag och mina vänner lekte på sommarlovet och allt vi gjorde hemma. Vi byggde kojor i skogen, vi lekte krig, indianer, vi byggde med krigargubbar i sandlådan, när vi blev äldre hade vi LAN och umgicks hemma hos varann. Att resa bort var tråkigt, det tog tid ifrån att umgås med kompisarna.

Min barndoms somrar
Visst har jag några minnen med mig, som jag uppskattar. Men det är inte saker jag inte skulle kunna göra i vuxen ålder och sannolikt få ut mer av idag. Barn bryr sig inte om de badar på mallorca eller i närmsta grustag med kompisarna. De är inte statusen i resan som är poängen, utan hur kul man har. Man har roligare med vänner än med familjen.
Det föräldrar borde ha dåligt samvete för är inte att de inte har råd att åka nånstans, utan att de inte tar sig tid att umgås med sina barn. Och det är inget man kan ta igen ett par veckor om året. Gör man det inte regelbundet så kommer inte ungarna ha nåt intresse av att umgås då heller. De har andra saker som lockar mer.
Så sluta med detta fjantiga snörvlande. Man har inte roligare än man gör sig.
Är Staten god?
Den lavinartade ökningen av övervakning ställer frågan på sin spets, är staten alltid god? Kan vi ge den fullständiga befogenheter och sedan en önskelista och förlita oss till att den löser dessa uppgifter, i ren altruistisk anda, utan att människorna i staten agerar efter egna intressen?
Nej, givetvis inte. Det är dags att spräcka myten om altruism en gång för alla. Människor agerar alltid i egenintresse. Även när vi gör gott, gör vi det för att det får oss själva att må bättre. Om någon handling står i konflikt med något som skulle få oss att må ännu bättre, eller undvika större ont, så väljer vi den framför den "goda" handlingen. Det betyder inte att människor totalt saknar samvete och urskiljningslöst i varje tillfälle agerar "egoistiskt".
Egoism är att handla utifrån vad som gynnar en själv. Det är en elementär, naturlig drivkraft för allt liv och gäller allt liv. Människan har en större förmåga att processa information och därigenom kan vi skapa sociala regler, och handla utifrån vad vi bedömer som förutsägbara mönster.
Vi kanske håller upp dörren för en främling, för vi är uppfostrade med att det är ett gott beteende och vi känner oss själva duktiga när vi gör det. Och det gäller inte bara handlingar mot andra människor. Allt beteende vi tar för givet, styrs av vårt belöningssystem. Vi äter för att det belönar oss, genom smaken som vi uppskattar och mättnadskänslan som tar över där den obehagliga hungern tidigare tog plats. Vi kramas för att det känns bra, liksom vi åtnjuter vackra saker för att det får oss att må bra. Och i allt detta finns en evolutionär förklaring som bakgrund; Beteendet gynnar artens överlevnad. De tillfällen när detta får stå tillbaka är i akut livshotande situationer, för oss själva eller vår avkomma. Anledningen till detta är att genernas fortlevnad står högst på prioriteringslistan.
Vad vi inte gör, är saker som gynnar andra, utan egen belöning i någon form. Det betyder att när intressen för en beslutsfattare ställs mot varandra, så kommer denne att välja den väg som ger minst motstånd hos de människor som finns närmast ikring, eftersom dessa är en stor faktor för belöning kontra obehag. Det är då lättare att göra det abstrakta "folket" sura, än personerna man jobbar med. Därför röstar man för FRA efter påtryckningar från partiledningen, trots att väljarna kommer känna sig djupt svikna.
Dessa överväganden görs inte alltid som konkreta ställningstaganden. Nej, vårt egoistiska beteende sitter i ryggmärgen. Lika lite som vi behöver fundera över varför vi äter, sover eller kramas behöver vi fundera över hur vi ställer oss till de flesta situationer i vardagen. Det byggs upp outtalade, sociala regler, som hjälper att guida oss i våra beslut, som oftast går mer på magkänsla än eftertanke. Men alltid är drivkraften egoistisk belöning.
Därför kan vi inte ha system som bygger på altruism. På att beslutsfattaren, som om denne befann sig i ett socialt vakuum, ska ta beslut i enlighet med den ursprungliga avsikten med maktpositionen som denne befinner sig i. För människor handlar egoistiskt och existerar i ett socialt sammanhang, som oftast väger över med påverkan över den "grundtanke" för vilken ett ämbete instiftats. Detta är förklaringen till att korruption uppstår. Och ju mer makt som finns att missbruka, desto värre blir det för oss som drabbas. Maktcentrering är därför aldrig något gott.
Staten är inte god, därför att människor inte är allt igenom "goda". I synnerhet är vi inte goda mot siffror på ett papper, vilket "folket" är. Det är inte konkreta individer som vi bryr oss om, det är på sin höjd en faktor att ta ställning till, när vi bedömer konsekvenserna för oss själva, av besluten vi fattar. Och när konsekvenserna blir minimala, därför att folkets enda maktpåverkan är var fjärde år när vi står vid valurnorna och röstar på två block som bägge i praktiken driver i princip samma politik, så finns det få skäl för beslutsfattarna att vara rädda för oss. Att ta till sig oss och våra åsikter som en viktig faktor till sitt beslutsfattande.
Istället styr faktorer som den egna karriären; 15 års inkomst garanti ist. för a-kassa efter avslutad tjänst i riksdagen är inte en perk man gärna offrar, för att inte tala om arbetsförmåner som immunitet och en årslön på sex siffror (ca 50 000 i månaden). Eller t.ex. sociala förmåner, som när Beatrice Ask deklarerar att upphovsrättsmaffian minsann ska få sin efterlängtade maffialagstiftning, för att få mingla lite med kändisar, ist. för att presentera det på en mer neutral plats.
Altruism är inte en faktor för beslutsfattarna. Det är dags för folk att sluta tro på den lögnen. Sluta naivt förvänta er att politikerna gör det ni själva uppfattar som "rätt", för er åsikt har ingen påverkan på politikernas liv. Du får rösta var fjärde år, sen har du inget att säga till om. Bara media, som ibland väcker tillräckligt med obehag, kan i någon mån påverka politikerna. Detta försöker man nu motverka, genom att avskaffa meddelandeskydd och möjligheten att kritiskt granska makten utan att själv hamna i onåd.
När staten får allt fler hållhakar på folket, så ökar risken för obehag som en faktor för vårt eget beslutsfattande. Varför göra något man vet riskerar ge obehag, även om det vore en god sak? Vi är inte heller altruister. Vi handlar i egenintresse. Och systemet som med lögn byggts upp under illusionen av altruism, vinner över det naiva folket, genom att styra de faktorer som i slutändan avgör vårt beteende.
Det här är något man måste förstå, om man verkligen ska kunna se en helhet i den samhällsutveckling som sker och varför övervakningssamhället är så skadligt för dig och ditt liv. Varför staten inte är god, oavsett med hur goda avsikter den får sin makt tilldelad.
Media: Helagotland, Emotionellt slakthus, Copy me happy, Sagor från livbåten, Karl Sigfrid
Ungdomar får inte prata sex med personer över 18?
Vad är det för slags moralhysteri som drabbat SvD? I en artikel om "sexutsatta" ungdomar mellan 15-18 skriver man med känslovädjande språk om hur hemskt det är att tjejer i denna ålder får sexuella inviter av personer av motsatta könet, som ofta är över 18 år.
Så har det väl varit i alla tider? Herregud, vad är detta för slags hysterihets? Ska vi inte förbjuda kontakt utanför nätet också isf? Det måste väl rimligen vara ett större problem än kontakt via digital kommunikation, om det nu är så hemskt att ungdomar samtalar om sex med personer över 18, vilket jag omöjligen kan se.
Man är inte barn när man är över 15. Man är ungdom. Har det begreppet försvunnit helt ur föreställningsvärlden för SvD och andra hysteriker? Man är byxmyndig och får knulla vem fan man vill mellan 15 och döden. Tjejer dras till äldre killar. Så har det alltid varit. Det ligger inpräntat i vår biologi. Och killar dras till yngre tjejer, vilket är lika naturligt.
Och varför är det bara tjejer det är synd om, som till varje pris ska skyddas från att utveckla ett eget omdöme och inte pojkar? Kan det måhända vara så att synen på kvinnor som värnlösa våp som måste tas i försvar och skyddas av någon äldre och manligare som spökar? Varför kan inte kvinnor få ha förtroendet att hantera sin egen sexualitet i Sverige? Pojkarna förväntas uppenbarligen kunna hantera det själva?
Jag hatar somliga feministers förstärkande av synen av kvinnor som oförmögna att stå på egna ben på samma sätt som män. Det är kränkande!
Själv började jag chatta på nätet när jag var kring 12. Eftersom inga äldre killar ville chatta sex med en tolvåring så ljög jag om min ålder. Jag brukade säga att jag var kring 16. Även då var det många som helt enkelt tyckte jag var för liten. De killar jag chattade med brukade vara 16-22 ungefär. Det var de som attraherade mig. De som var kring 16 var i mina ögon vuxna. De kring 22 kunde i mina ögon ha barn, så vuxna var dom. Men jag fick ofta komplimanger för att jag verkade så vuxen för min ålder, utifrån mitt språk. Eftersom jag alltid haft väldigt lätt för att skriva så försökte jag medvetet förenkla språket, kanske stava lite fel på extra svåra ord osv, för att helt enkelt kunna få någon att tro att jag var just 16. Inte kring 40, som jag lurade folk ibland när jag diskuterade saker. Allt är inte vad det ser ut att vara på Internet!
Det är klart att det var enklare fakea sin ålder på den tiden. Det fanns inte webcam, ingen vanlig människa hade digitalkamera hemma. Vi hade en scanner, men även det var ganska ovanligt och man kom enkelt undan med att säga att man inte hade några bilder. Det var inget konstigt då, 1995-98.
Jag hade cybersex varenda dag nästan. Det var ett utmärkt, riskfritt sätt att undersöka min sexualitet och mina fantasier. Jag kunde ha haft gruppsex med 15 dvärgar dränkta i sirap om jag ville (och hittade nån som delade den fantasin). Text är nämligen helt ofarlig. Jag kunde inte få könssjukdomar, jag kunde avbryta när jag ville genom att klicka på "logga ut" eller avstängningsknappen på chatfönstret. Jag behövde inte ens visa hyfset att ursäkta mig om jag inte kände det. Där i ena stunden, borta i nästa!
Blev jag raggad på? Ja absolut. Bara att ha ett feminint klingande nickname gav mig en serie röda (privata) meddelanden med sexuella eller antydande inviter från män i alla möjliga åldrar. Jag kunde välja och vraka, tills jag hittade någon som verkade trevlig och charmerande. Oftast insåg man ganska fort om personen inte förstod var gränsen gick. Om det blev tjat om telefon, eller t o m om att träffas, så förklarade jag att jag inte va intresserad. Eller så suckade jag, ignorerade dem eller blockerade dem. Efter några obesvarade meddelanden gav de upp.
Om det hade varit olagligt att prata med mig, som nån slags vansinnig appartheid av åldersdiskriminering, så hade jag inte utvecklats sexuellt. Jag hade varit mycket mer utsatt första gången jag hade sex med en kille. Nu var situationen den omvända. Jag var den som hade övertaget. Jag visste mer om min egen sexualitet än han gjorde, fast han sannolikt haft massor av sexpartners mer än mig. För jag hade testat mina fantasier i rollspel. Där jag inte kunde styra alla händelser och därmed fick en känsla av konflikter och händelser som kunde dyka upp, eftersom min lekpartner inte hade riktigt samma föreställning om vad som skulle hända som jag hade. Precis som i verkligheten!
Jag tycker ungdomar borde chatta mer sex med personer över 18. Det är lärorikt och det finns inga faror alls, annat än lite kladd på tangentbordet. I värsta fall en upphetsade människa i andra änden, vad som nu är så fruktansvärt hemskt med det.
Andra om detta: Blogge Bloggelito















